Vem behöver fotografiskt minne?
Vem behöver fotografiskt minne?
Hur ofta är man inte med om att glömma saker? Telefonnummer, födelsedagar, vad människor sagt eller gjort, vem som fotboll i division 6 1952. Vissa saker borde man minnas, andra saker är det skumt om man minns. En del verkar kunna lagra vilken sorts information som helst i enorma kvantiteter. Man hör om personer som kan alla siffror och data om samtliga divisioner som deltog under andra världskriget. Andra kan rabbla alla idrottsresultat som någonsin presterats (en del av dessa får jobb på tv-sporten). Sedan finns det vi andra; vi som inte mins nya portkoden till huset, eller kassörskans namn på ICA trots att denne har en tydlig namnskylt.
Fotografiskt minne är ett eidetiskt fenomen och innebär just att kunna återskapa en bild eller ett minne med sådan intensitet att det lika gärna skulle kunna inträffa precis för ögonblicket. Människor med denna förmåga lider ofta av någon form av autism och i vissa fall handlar det inte om eidetiskt fenomen, utan bara att personen registrerat andra detaljer än vi andra skulle ha gjort. En person med autism hänger upp sitt tänkande och sitt minne på andra saker än vi är vana vid – så när vi hör om vad denne minns så kan vi bli imponerade av detaljrikedomen. Men denne person kanske inte minns saker från samma situation, som för oss är självklara att lägga på minnet.
Men man kan ofta tänka att det skulle vara praktiskt att ha ett fotografiskt minne.
Det finns dock ett sätt att de facto få det. Ta din digitalkamera och fotografera allt runt dig. Framkalla sedan bilderna via fotoframkallning och arkivera dem kronologiskt och tematiskt. Framkallningen är oförskämt billig och du får tillgång till ett tvättäkta fotografiskt minne, att konsultera så fort ditt eget minne sviker dig.
No related posts.